Välkommen till Svenskt Rockarkiv »
Samlingar »
Krönikor »
Sveriges radios popbandstävling

Sveriges Radios Popbandstävling av Ulf Henningsson

Talangjakter har alltid varit en viktig del av det svenska musiklivet. Dels får nya okända förmågor chansen att visa upp sig inför en större publik - kanske för första gången - och dels får arrangörerna en massa artister som ställer upp gratis. Kostnaden för segerpriset brukar ju vara väsentligt lägre än normalt gage till de tävlande. Detta faktum, samt de tävlandes benägenhet att dra med sig en stor del av bekantskapskretsen som publik, har inneburit att det sällan varit någon brist på villiga arrangörer.
Många kända svenska grupper kom fram genom de ideliga popbandstävlingarna på 60-talet. Tages vann GT:s "Västkustens Beatles" i augusti 1964, med Jackpots som tvåa. I mars året därpå var det dags för Aftonbladets "Sveriges Rolling Stones", där Merrymen segrade före Friends och Girlsboys. En annan viktig tävling var Nalens popbandstävling. Mascots vann 1964 och de följande årens segrare hette Moonjacks och Shivers. Efter en något tynande tillvaro på 70-talet fick popbandstävlingarna en nytändning 1982, då Europe stod som segrare i Aftonbladets Rock-SM.
Den mest inflytelserika talangtävlingen inom svensk pop- och rockmusik är dock tveklöst Sveriges Radios Popbandstävling, som gick av stapeln årligen 1964-1969. Radioexponeringen ledde till skivkontrakt för hela 56 av de popgrupper som tävlade och var samtidigt en viktig grogrund för de kommande decenniernas svenska musikexport. Många av de ledande svenska rockmusikerna började sin bana här - vissa framgångsrikt, andra i lite blygsammare skala. Ytterligare en fingervisning om hur stor kraftsamling Sveriges Radios Popbandstävling egentligen var: bland de anmälda popband som inte kvalificerade sig till radioomgångarna fick ytterligare minst 58 grupper göra skivor! Här är dock mörkertalet stort eftersom de kompletta anmälningslistorna saknas för de tre första åren. Pokal
1964 hade 324 grupper anmält sig till tävlingen. I vart och ett av de 11 radiodistrikten (Luleå, Umeå, Sundsvall, Falun, Örebro, Stockholm, Norrköping, Karlstad, Göteborg, Växjö och Malmö) genomfördes en kvartsfinal med fyra deltagande band (i Malmö dock endast tre). Reglerna var enkla. Grupperna fick inte tidigare, eller under tävlingens gång, ha gjort någon skiva och antalet medlemmar var begränsat till sex. Programmet sändes med Carl Eiwar som programledare måndagskvällar under rubriken "Twistbandstävlingen" (i interna PM hos Sveriges Radio kallades den dock popbandstävling redan från början). Vinnarna från varje distrikt gick sedan vidare till tre semifinaler för Syd- Mellan och Norra Sverige. Finalen på Skansen direktsändes i både radio och TV på bästa sändningstid, lördagskvällen den 25:e april.
De tre grupperna i finalen fick spela två låtar vardera - alla utom en var instrumentala. Sleepstones från Stockholm var undantaget: man försökte sig på Beatleslåten "I Call Your Name", men det hjälpte föga och de hamnade på tredje och sista plats. Gruppens mest kända medlemmar, Janne Schaffer och Ted Åström, hade vid den här tiden ännu inte kommit med i bandet. Förhandsfavoriter var High Notes från Göteborg, vilka imponerat i semifinalen med en fin version av Dakotas "The Cruel Sea". I finalen hade tyvärr saxofonisten Lasse Brandeby - just det, Kurt Olsson - svårt att komma överens med sitt för dagen nyinköpta munstycke. Fullt så illa som Lasse i efterhand har gjort gällande lät det dock inte och det räckte till andra plats. Vinnare blev istället Sundsvallsbandet Blue Bells, som glänste med ska-låten "Night Train". Här hade Beppe Wahlgren solo på det, i dessa sammanhang, något exotiska instrumentet ventilbasun! Märkligt nog blev det aldrig någon skiva för Blue Bells, trots att så många som 17 av detta års tävlande band fick skivkontrakt.
Att det bara gått några månader sedan Beatles genombrottsturné i Sverige hösten 1963 kan man se tydligt på de deltagande grupperna. De finstämda instrumentala låtarna har ännu inte helt ryckts undan av de nya tongångarna från Liverpool. Man vet inte riktigt vilket ben man ska stå på. Ett exempel är Umeåbandet Zettlers som i semifinalen dels spelade Beatles då aktuella singel "Can't Buy Me Love", men också en instrumental version av "Flickorna i Småland". Ett annat är blivande storstjärnorna Ola & the Janglers som i sin kvartsfinal, förutom Beatleslåten "I Saw Her Standing There", även spelade Ulf Peder Olrogs "Filosofisk Dixieland" instrumentalt.
460 grupper anmälde sig till tävlingen 1965. Nu sändes programmet på tisdagar och banden fick bara ha fem medlemmar mot tidigare sex. En viktig skillnad detta år var att det även ingick en meloditävling och alla grupper måste framföra minst en originalkomposition. Efter att tremannajuryn - Thore Skogman, Sven-Olof Walldoff samt Staffan Berggren från Shanes - sagt sitt, stod Sundsvallsbandet Jonny Cutz som melodivinnare med "Why", skriven av John Pettersson.
I den "riktiga" tävlingen blev dock Jonny Cutz utslagna redan i kvartsfinalen. Deras öde beseglades av Östersundsgänget Popolinos, som överraskade med en egen låt på franska: "Le cours vers toi". Det höll ända till finalen där Merit Hemmingsons bror Olle gick loss på gitarren som den värste "sextiotals-Yngwie" i låten "Buddy Bomp". Det räckte dock bara till tredje plats för Popolinos. Tvåa blev de långhåriga publikfavoriterna Flippers från Säter i Dalarna. Kraftiga missnöjesyttringar hördes från den unga publiken när det stod klart att de korthåriga Tronics från Göteborg istället hade vunnit.
Tronics spelade tävlingen instrumentalt, eftersom sångaren Stig Kjellstedt inte fick vara med på grund av femmannaregeln. Han sjöng dock på deras singel, Bill Haley-låten "Burn That Candle", som gavs ut efter finalen och nådde en niondeplats på Sommartoppen. Ännu bättre på denna lista gick det för Flippers, som nådde fjärdeplatsen med finallåten "I Could Hear Her Cry", utgiven på skivmärket Karusell. Detta bolag var verkligen på hugget detta år och kontrakterade även Popolinos, samt semifinalisterna Merrymen (med Bill Öhrström och Bo Hansson) och Trappers.
Namnet "Twistbandstävlingen" försvann ur radiotablån 1966. Nu ingick Sveriges Radios Popbandstävling i "Opopoppa", som direktsändes från Skansen med Robban Broberg som programledare. Nytt för året var att ingen gruppmedlem fick vara äldre än 22 år. Detta för att undvika "korthårsproblematiken" från året innan, då äldre, mer rutinerade musiker ofta överglänste de rena popbanden som inte hade spelat lika länge på sina instrument.
Den största förändringen 1966 var dock att distriktstävlingarna försvann. Istället reste ett inspelningsteam runt och bandade alla de 580 anmälda popgrupperna så att dessa sedan kunde bedömas av en jury i Stockholm. Tyvärr var det ingen som förutsåg det framtida intresset för svensk sextiotalspop, så alla inspelningarna raderades efteråt. Då det tidigare anmärkts på den ojämna standarden mellan de olika radiodistrikten utsågs en vinnare för varje distrikt (som dock aldrig redovisades officiellt) samt ytterligare 13 grupper oavsett härkomst. Sex av dessa kom från Stockholm.
Vansbrobandet Slam Creepers' lyckades med konststycket att kvalificera sig för tredje året i rad. Denna gång gick man hela vägen och stod som slutsegrare, mycket tack vare organisten och sångaren Björn Skifs. Gruppen släppte sedan ett flertal skivor, men det skulle dröja till februari 1968 innan de fick sitt genombrott på listorna med "It's Saturday". Nu var Björn Skifs inte den ende storsångaren i finalen. Hos Maniacs från Enköping återfanns ingen mindre än Tommy Körberg, som dock fick nöja sig med en andraplats.
Detta år hade finalen utökats med en fjärde grupp och de två resterande platserna togs av Shivers från Sollentuna samt Göteborgska Perhaps. De sistnämnda fick senare vara med om två omvälvande upplevelser. Först fick de, föga smickrande, bli huvudpersoner i Peter Ekbergs sensationsroman "Packet" från 1968 och samma år togs de till USA för LP-inspelning av den legendariske Tom Wilson. Denne hade tidigare producerat bland andra Simon & Garfunkel, Mothers of Invention och Velvet Underground, men av Perhaps drömmar om världskarriär blev intet. Skivan blev aldrig utgiven.
522 grupper deltog 1967 och man körde på i samma spår som året innan. Segrare blev Göteborgsbandet Lucas, vars sångare och pianist Jan Persson senare blev "Janne Lucas" med hela svenska folket. Tvåa blev Plupps från Luleå med sångaren Dan Bergman, som på 70-talet återfanns i gruppen Rekyl. Blues Quality från Örebro blev trea. Deras mest kända medlemmar, Peps Persson, Lasse Wellander och Mats Ronander, hade ännu inte kommit med i bandet, som senare skulle byta namn till Nature. De vilda freakbeat-tongångarna från fyrorna Too Much från Tierp skulle så småningom ebba ut. Basisten Jorma Kujansuu och gitarristen Mange Wirbladh hamnade på Englandslistan 1977 som medlemmar i diskogruppen Stardust, där även forne proggaren Charlie Franzén från Charlie & Esdor ingick.
Anders Gellner från Science Poption blev ny programledare för "Opopoppa" 1968. Att den svenska popvågen nu ebbat ut stod klart när det endast var segrande Long Johns från Skövde som fick skivkontrakt, trots att kvaliteten på grupperna detta år var den bästa hittills. Även antalet anmälda band gick ner. Nu var de 369 stycken.
Long Johns basist, Jan Schönemann, föll för åldersstrecket och fick under tävlingen ersättas av 16-årige Lasse Thor, men det räckte alltså till seger ändå. Tvåa blev Malmöbandet Attention, som hade varit med redan 1967, men då under namnet Chesters. Beck's från Göteborg blev trea. Deras gitarrist Douglas Möller återfinns numera i Spotnicks. På fjärde plats kom Helsingsborgsgruppen Peckers, vars sångare Kent Hansson lät exakt som Stevie Winwood. Detta var lite lustigt eftersom Winwoods egen grupp Traffic var gästartister i semifinalen där Peckers gick vidare!
1969 flyttade man "Opopoppa" från Skansen till Liseberg i Göteborg. Ny programledare var Claes af Geijerstam från Ola & the Janglers. Då det nu var högsta mode att ha en blåssektion i banden togs begränsningen av antalet medlemmar bort. Detta togs till vara av vinnarna Ad Libs från Stockholm, som bestod av hela åtta man. Gruppen var unik bland svenska popband så till vida att den innehöll trillingarna Gunnar, Lennart och Harald Ström. Sångaren Pelle Lindstöm hade tävlat redan 1966 med Hamlet & the Shakespears och gjorde sig senare känd i Kebnekajse och Urban Turban.
Finalen innehöll fler veteraner detta år. Dan Bergman och Mats Danell från tvåorna Ålen & Co var finalister 1967 med Plupps, som även tävlade 1966. Detta år medverkade också Busters från Köping. De återkom nu, tre år senare, under namnet Slemmy Rysarn och var det första bandet sedan 1964 som sjöng på svenska. De hamnade på tredje plats. Fyra blev Moccers från Malmö, som innehöll de inte helt obekanta bröderna Thomas och Mikael Wiehe.
Trots att "Opopoppa" fortsatte ytterligare några år in på 70-talet var detta den sista upplagan av Sveriges Radios Popbandstävling. Det blåste nya vindar och det var inte längre riktigt "rumsrent" att tävla i musik. Dessutom tyckte man att tävlingen hade tappat i genomslagskraft. En viktig epok i svenskt musikliv gick därmed i graven.
Under snart tio år har jag av och till skrivit på en bok om popbandstävlingen. Ännu återstår dock mycket arbete. Då Sveriges Radio endast sparat finalerna från de två första åren i sitt arkiv vill jag komma i kontakt med personer som har egna rullbandsinspelningar från kvarts- och semifinalerna 1964-65. Högt på önskelistan står även de tre första årens anmälningslistor. Hittills har jag namnen på drygt 1700 av de ca 2650 anmälda grupperna. Jag söker även musiker som var med i tävlingen och andra som kan komma med intressant information.
Krönikör Ulf Henningson
Ulf är medlem i arbetsgruppen för svensk rockhistoria, Svenskt Rockarkiv. Musikintresset väcktes redan i treårsåldern tack vare popfrälsta syskon, som då var i tonåren. När Uffe fyllt tio år fick han för sig att lära sig Rolli Fölschs poplexikon utantill och har sedan fortsatt att förkovra sig inom området.
Han gillar även att spela själv, bland annat i en grupp med 60-talsrepertoar. Ulf är bosatt i Österskär utanför Stockholm och jobbar sedan 1986 som tekniker på Sveriges Television.