Nedan följer en intervju med Lennart Larsson från tidningen Backstage genomförd av Jocke Sundberg, tidigare publicerad på Bloggen Farbror Punk.

 

Hej Lennart, eller kallas du fortfarande The Phantom?

Det är nog Lennart som gäller idag men Phantom har följt med mig, på ett eller annat sätt, under drygt 25 år så det släpper jag inte helt. :-)

Du och din kompis startade kanske Sveriges första renodlade metal fanzine - Heavy Metal Massacre. Hur kom det sig?
Vi, Micke Jönsson (alias Metal Attack), från Klippan, och jag, kom i kontakt med varandra och började byta demotaper någon gång under 1982. Vi var båda otroligt musikintresserade och entusiastiska och tyckte att det var kul/spännande med alla nya band som dök upp. Vi läste de tidningar/fanzines vi kom över och tyckte till slut att det vore kul att göra en egen tidning eftersom det inte fanns så många svenska hårdrocktidningar/fanzines på den tiden.
Vad ville ni uppnå med HMM?
Målet var att vara ett svenskt alternativ till de tidningar som fanns plus att vi ville skriva om de hårdaste och tuffaste banden som fanns. Så här i efterhand är det kul att vi var först i Sverige att skriva om band som t.ex. Metallica och Slayer.
   

Hur inspirerade var ni av punkfanzinen, och vilka eventuella fanzines stod som inspiratörer.
Ärligt talat var vi nog inte speciellt influerade av punkfanzines. Det var nog snarare tidningar/fanzines som t.ex. svenska The Hammer, engelska Metal Forces och amerikanska Kick-Ass Monthly som inspirerade oss.

Hur bra gick HMM, den lades ner efter bara 4 nummer varför?
Vi var ganska unga och oerfarna när vi startade HMM och hade därför inte så bra koll på de praktiska bitarna, typ ekonomi och distribution. Vi trodde nog att det skulle vara lättare att sälja tidningen än vad det var (Dals Långed är inte precis Sveriges mittpunkt). Den gick med andra ord inte så bra som vi ville att den skulle gå men det var hyfsad spridning på tidningen. Jag tog ett banklån för att finansiera det första numret. Det gick ju inte ihop ekonomiskt, långt därifrån, men det var kul att göra en "tidning" så vi fortsatte ett år till innan jag insåg att jag inte kunde fortsätta att lägga alla pengar jag hade (och mer därtill) på tidningen. Fyra nummer låter inte så mycket men på den tiden (första halvan av 80-talet) var det bara The Hammer, av de lite mer påkostade (professionellt tryckta) svenska tidningarna/fanzinen, som släppte fler nummer. De kom ut med sex nummer. Vårt fjärde och sista nummer kom under hösten 1984.
Föddes iden om Backstage direkt efter HMM eller?
Nej, idén till Backstage kom i slutet av 1988. Det tog inte lång tid från det att vi bestämde oss för att starta tidningen tills dess att det första numret kom - i februari 1989 (om jag inte minns fel).

Backstages innehåll var brett, men med stor tonvikt på hårdrock och punk, var det ett vågspel att ta med bredare och mer kända artister som Wilmer X och Lolita Pop eller var det motsatsen ett sätt att fånga en bredare publik?
Vi ville skriva om och spegla den svenska rockscenen, vilket innebar att vi ville att det skulle vara bredd på både det musikaliska utbudet i tidningen och storleken på banden vi skrev om. Vi tog aldrig med några band för att vi trodde att vi skulle sälja extra tidningar för det. Jag kan väl i ärlighetens namn erkänna att vi som skrev för tidningen hade en förkärlek för hårdrock och punk och att det därför blev mycket sånt.

I början var Backstage som ett renodlat fanzine, men växte till ett magazin? Hur länge körde ni klassiskt klipp och klistra innan ni började sätta tidningen i dator?
De fyra första numrena (som kom under första året) skrevs på skrivmaskin. Det femte numret gjordes på dator men jag hade aldrig suttit bakom en dator innan så det tog några nummer innan tidningen såg ut att vara gjord på dator. :-)



Hur växte tidningen, både innehållsmässigt, i upplaga och även som ekonomisk utgift?
Tidningen blev ju tjockare och tjockare för varje år, vilket både innebar att tidningen blev innehållsrikare och (mycket) dyrare att trycka, en tjockare tidning innebar också dyrare porto. När det gäller upplagan var den faktiskt ganska konstant under de åren vi höll på. Det kanske ökade med några hundra ex de sista åren men så mycket mer än så var det faktiskt inte.

Idag har mycket av Backstages innehåll hamnat i Close-up, Sweden Rock Magazine och Demizine. Känner du släkskapet med dagens "rock-tidningar?
Ja, det gör jag på sätt och viss men de tidningar som finns idag är för det mesta mer specialiserade än vad vi var. Tekniken har gått framåt så det är lättare att göra en snygg tidning idag.
Tror du också att fler av Backstages gamla läsare köper ovanstående tidningar? Eller tror du att de "växt upp" och börjat med Sköna hem och DN istället?
Jag tror och hoppas att ganska många gamla Backstage-läsare fortfarande är så musikintresserade att de läser någon eller några av dagens musiktidningar.

På tal om gamla läsare. Hör folk av sig angående HMM och Backstage?
Det händer men det blir inte så ofta idag. Det har faktiskt hänt att jag har stött på gamla HMM-läsare i kön till konserter - utan att de har haft en aning om vem jag är. De har frågat varifrån jag är och när jag har sagt Dals Långed har de börjat prata om HMM. Sånt är kul! :-)

Själv var jag mycket förtjust i Backstages "vad gör de nu" serie. Valde ni utifrån ert eget intresse vilka band ni skulle skriva om?
Vissa band valde vi givetvis utifrån personlig smak men samtidigt var det viktigt att försöka ha en bred på de band vi skrev om även där. Jag tyckte också att "Vad gör de nu?"-serien, tillsammans med punkhistoriken (som sträckte sig över fyra nummer), var ett av de roligare inslagen i tidningen.





När du höll på med HMM antar jag att du hade stereon på dygnet runt, men utbudet var väl inte så jättelikt då. Till skillnad mot när du höll på med Backstage. Hur hann du med att lyssna på allt. Infann sig inte en mättnadskänsla, när du kände att: Nej nu räcker det med musik?
Jag har spenderat otroligt många timmar framför stereon under årens lopp. Under den period jag höll på med HMM (och några år framöver) höll jag på mycket med tapetrading så jag lyssnade väldigt mycket på demotaper och upptäckte tack vare det många nya och bra band som jag senare köpte plattor med. Jag har aldrig känt att nu räcker det med musik utan jag har alltid varit intresserad av att upptäcka nya band. Tyvärr har jag inte råd att köpa alla skivor jag vill ha men jag gör så gott jag kan. :-) Under Backstage-åren lyssnade jag i alla fall minst på några låtar på allt vi fick in - i demo- och skivväg - för att jag skulle kunna bedöma vem av skribenterna som var mest lämpad för en recension eller intervju. Det tog mycket tid men det var kul.

Många band återkom frekvent i tidningen. Vilka personliga favoriter hade du under tidningens sju år?
När det gäller det här med personliga favoriter så kan man se det på två olika sätt - dels utifrån personlig smak, dels utifrån vilka band/artister som var roligast att prata med. Vi var ju fler som som skrev för tidningen så en del av banden pratade jag själv aldrig med men några personliga favoriter var t.ex. The Sinners, Sator, Thåström, Bathory/Quorthon, Freak Kitchen, KSMB, Louise Hoffsten och Yngwie Malmsteen.

När jag bläddrade i de gamla numren av Backstage, blev jag lite bryskt påmind om att många kanonbra band fallit i glömska. Som Mary Beats Jane, B-thong, Sonic Surf City, Kretsen, Dolkows, Gastones och Bazooka bland andra. Vilka band tycker du oförtjänt har förlorats i historiens poplexikon.

 

Det är väldigt många band som inte fick den uppmärksamhet de förtjänade. Jag kan, med ett undantag, skriva under på de band du räknar upp. Dessutom vill jag lägga till The Nomads (de förtjänar mer uppmärksamhet än vad de har fått genom åren), Full Metal Jacketz, Pure Mania, Pagan, Big Fish, Vadå, Love Scuds och Stoneflow - bara för att nämna några.
Hade ni någon "önskelista" med artister som ni plockade från?

Nej, inte direkt men det hände ju att skribenterna hade egna önskemål. Vi utgick dock för det mesta från vilka band som var aktuella med ny skiva och försökte sedan få till en så bra blandning som möjligt - ibland lyckades vi med det och ibland gick det inte lika bra.

Var det några band/artister som tackade nej till medverkan?

Nej, jag tror faktiskt inte det, i alla fall inte vad jag kan komma ihåg.

Hur mycket stöd fick ni från skivbolagen och festivalarrangörer?
De mindre independentbolagen stötte oss alltid medan det var lite svårare med de större bolagen. Det var dock aldrig några större problem med att få göra intervjuer. För att kunna få en tidning att gå runt ekonomiskt måste man få in en hel del pengar via annonser. Problemet var att de större bolagen, som hade pengar, inte annonserade hos oss medan de mindre bolagen inte alltid hade råd att annonsera.

Bathory-artikeln måste väl ändå ha smällt rätt högt. Att "lilla" Backstage gjorde en så lång artikel om svensk metalls- kanske mest mytiska "band"? Tankar om det idag?


Bathory-artikeln i det sista numret (#30) är jag väldigt nöjd med av flera anledningar. Det var kul att få träffa Quorthon (R.I.P.). Vi pratade i fem timmar så det är ett minne för livet. Det var faktiskt den sista intervjun som jag gjorde - någonsin (jag träffade i och för sig The Nomads samma dag). Det gäller att sluta på topp! :-) Jag hade faktiskt intervjuat Quorthon fem gånger tidigare, men då per telefon. Den första intervjun gjorde jag 1986, när jag skrev för ett antal olika tidningar/fanzines. Jag tror och hoppas att jag fick träffa honom för att jag hade bevisat att jag var både kunnig och seriös.

Vilka höjdpunkter minns du från Backstage?
Det fanns många höjdpunkter men skall jag välja några får det bli att få träffa Quorthon, att vi ett år blev nominerade till hederspris på Zeppelingalan, Sator-tributen, alla trevliga människor och band jag hade kontakt med och sist men inte minst att tidningens medarbetare blev vänner för livet.

Vad var det sämsta med Backstage, förutom att tidningen lades ned?
Layouten! Den gjorde jag själv så jag kan inte skylla på någon annan. Problemet var att jag hade så lite tid att göra den på så den blev väldigt framstressad. Jag satte oftast hela tidningen på drygt en helg och då fick det gå undan.

Vad tror du Backstage betytt för svenskt musikliv?
Jag vet faktiskt inte men jag tror och hoppas att vi betydde någonting under de åren vi höll på. Jag är övertygad om att vi gav de mindre banden en chans att synas och att det var uppskattat av både band och läsare.

Hur tror du att de medverkande artisterna minns Backstage?
Även om vi var en liten tidning hoppas jag att de minns oss som en positiv och seriös tidning som verkligen brann för musiken. Vi hade ett gediget kunnande även om vi inte hade järnkoll på alla genrer.

Skulle du göra om resan idag?
Nej, inte idag. Jag är oerhört stolt över Backstage och det vi åstadkomma och ångrar inte för ett ögonblick den tiden men jag lade över 10 000 timmar på tidningen under de 7,5 år vi höll på. Det tog ut sin rätt till slut. Kroppen och mitt förhållande tog mycket stryk p.g.a. all stress och all tid det tog (jag hade ju familj och ett "riktigt" jobb att sköta). Idag skulle jag aldrig orka att hålla på som jag gjorde då, trots att jag är ensam.
Är du fortfarande lika förtjust i hård musik som då? Vad snurrar i cdn/ipoden?
Jag lyssnar nog minst lika mycket på hård musik idag som tidigare, om inte mer. Jag klarar mig dock utan grindcore och den extremaste formen av black metal. Jag är verkligen old school för jag äger varken en ipod eller en mp3-spelare. För mig är det skivor som gäller. Jag lyssnar väldigt mycket på svensk hårdrock/metal (hela spektrumet), thrash, klassisk metal/hårdrock och allt från Biohazard via Disturbed och Bullet For My Valentine till Lamb Of God och Pantera (en mix av gammalt och nytt). Dessutom lyssnar jag även en del på gammal punk (typ Ramones, Sex Pistols, KSMB) och Bad Religion.
Har din dotter ärvt ditt musikintresse?
Nej, inte direkt men hennes kille är hårdrockare. De har följt med mig på konsert några gånger så än finns det hopp. ;-)

Något att tillägga?
Stöd svensk musik!!!